Fotografi i de tider vi lever i

Få saker kan tala så mycket som ett fotografi. Det sägs att ”en bild säger mer än tusen ord”, och det är ett uttryck som finns av en anledning. I de tider vi lever i och i den del av världen vi lever är det extremt enkelt att ta fotogragier. Vi kan föreviga allt vi gör och det gör vi nästan in absurdum. Vi dokumenterar vad vi äter, vi snyggar till oss med lite läppstift, posar och tar otaliga selfies.

I dagens läge kan vemsomhelst vara en duktig ”fotograf”. En hyfsat bra fotoutrustning får man tag på för ett par tusenlappar och har man en någorlunda bra smartphone kan man nästan lika gärna använda den istället. Datorprogram för att redigera egna bilder är också väldigt tillgängligt. På många sätt är detta fantastiskt och det ger utrymme och utlopp för kreativitet hos en hel del människor.

Baksidan av tillgängligheten när det gäller fotografering är att fotografi som konstform nästan urholkas. Det är verkligen en konst och ett hantverk där det är stor skillnad på en lekman och ett proffs. Även om det är enkelt för en lekman att ta bilder som ser professionella ut bör professionella fotografer hedras och deras kunnande respekteras.

Att det är så lätt för gemene man att fotografera har öppnat upp för en helt ny typ av kriminalitet. Vemsomhelst kan lyckas ta foton av en specifik händelse, vilket kan vara värt en förmögenhet. Exempelvis efterlystes personer som har spritt ett foto via internet på den avlidne fotbollsspelaren Emiliano Sala. Sannolikt handlade detta integritetsintrång om att förbrytaren hade en smartphone med sig vid ”rätt” tillfälle.

Fotografier är en också en viktig del av vår kultur. Exempelvis återinvigdes Stadsmuseet i Stockholm nyligen. Där finns bland annat tre och en halv miljon fotografier över vår huvudstads historia. Få saker är så personliga som fotografier, och det kan upplevas som ett trauma att bli av med ett älskat fotografi. Människor som har tvingats fly hastigt från sina hem kan vittna om detta. I en artikel från Svenska Dagbladet berättar Ilse Bergendorff och Nic Evans om hur de tvingades lämna sin bostad på grund av brand, och smärtan över bland annat fotografier de tvingades lämna.

Personligen var jag utsatt för ett inbrott när jag delade lägenhet med två kompisar under några år. Tjuvarna fick inte mycket av värde med sig då vi var tre studenter och låginkomsttagare. Dock fick de med sig min kompis hårddisk som var full av bilder från bland annat hans systers bröllop. Inte värt någonting för förbrytarna, men värt mer än pengar kan mäta för min kompis. Låt oss fortsätta glädjas och ha roligt med fotografi, både att ta dem och att titta på dem för att uppleva och minnas.